jonnaaan

Idag har jag inte gjort något speciellt mer än att vara på skolan och äta efterrätt (Gino) och tänkte därför istället berätta om en känsla. Den där känslan då man verkligen känner att ödet existerar. Som för några dagar sedan när jag gick i skolkorridoren och blicken plötsligt drogs ner på golvet. Rakt på min ring som jag tappat veckan innan och trott att jag aldrig skulle se igen. Den bara låg där, tunn, smal och inträngd mot en list. Jag tog upp den, konstaterade att den var min och gick vidare. Till synes helt orörd men inuti alldeles @&€^%+#£•$!!!

Det kändes typ såhär: